Läxor, prov och betyg

- När obsoleta värderingar styr inlärningen

Varför finns det ämnen? På vilken grund har man valt att göra den uppdelningen när världen utanför skolan inte är fragmenterad på det sättet? Är det verkligen bäst att segmentera skoldagen i fyrtiominuterspass? Måste alla lära sig inom skolans väggar? Är det rätt att någon annan än barnen bestämmer vad de bör lära sig? Kan barn verkligen inte lära sig utan vuxnas styrning och kontroll? Skulle det finnas andra sätt att dela upp barn, än efter ålder? Är läxor nödvändiga för inlärning? Är prov det bästa sättet att mäta ett barns kunskapsnivå? Varför anses någon annan än barnet bättre kunna utvärdera kunskapsnivån än eleven själv? Måste en inlärningsprocess betygsättas? Varför har skolan monopol på inlärning?

Men: om vi enbart fokuserar på att mäta resultatet av det en person för tillfället presterar, kommer kunskapskontroller i form av prov ofta att ge en snedvriden bild av vad den personen egentligen kan. Det går inte att mäta resultat och lita på att de speglar verkligheten, när en människa är mitt inne i en inlärningsprocess. Och att få minuspoäng för fel blir … FEL! Det visar bara hur lite förståelse det finns på både praktisk och teoretisk nivå för värdet av att få göra fel och begå misstag. Detta hämmar både motivationen och självförtroendet vilket självfallet påverkar förmågan till inlärning negativt.

Hetsen på resultat stör inlärningsprocessen på flera plan. När man fastnar på en inlärningsplatå och känner att man stagnerat, är det bästa man kan göra att släppa ämnet ett tag och låta hjärnan få vila istället för att forcera inlärningen (det kan behövas upp till flera veckor). Medan hjärnan vilar från aktiv inlärning av ett särskilt ämne ett tag, ges den utrymme att ostörd bearbeta informationen på en annan nivå. Det som egentligen sker är att informationen faller på plats. När tråden sedan återupptas ett par veckor senare, förvånas man ofta över hur mycket man plötsligt förstår. Det kan ofta kännas som att ha tagit ett stort kliv framåt. De flesta som åkt utomlands för att lära sig ett språk i sin naturliga miljö, märker detta när de tar en paus från språket och sedan får möjlighet att komma tillbaka till det efter ett tag.

Det är bara en av anledningarna till varför det är hälsosamt att inte ha läxor på eftermiddagarna efter skolan. Hjärnan behöver vila för att kunna assimilera all kunskap. Den behöver inte arbeta mer, den har redan varit aktiv en hel skoldag. Dessutom mår den bra av att stimuleras på andra sätt än enbart intellektuellt: lek, rörelse, fritt utforskande är betydligt viktigare för barns utveckling och lärande, än läxläsning någonsin kan bli. Dessutom: vilken vuxen skulle gå med på att jobba övertid utan att få betalt? När ska vi inse att läxor innebär exakt samma sak för barnen?

I länder som USA och Mexiko har fokus på läxor och prov så till den grad tagit över både undervisningen och elevernas fritid, att de flesta lärare under lektionstid enbart förbereder eleverna för dessa prov. Istället för att lära dem saker de kan ha nytta av hela livet. Det är så ytterligt kortsiktigt – och naturligtvis fullkomligt ineffektivt, både ur samhällets och ur individens perspektiv.

Vari består värdet att väga och mäta elevers ”inlärningsproduktivitet” via prov för att sedan sortera in dem i fack som sämst, dålig, godkänd, bra, bäst? Att konstant kontrastera eleverna mot varandra och jämföra dem inbördes, skickar märkliga signaler om konkurrens och tävling där yttre motivationsfaktorer ska styra upp elevernas inre drivkraft. Och så länge man inte ifrågasätter att detta är konsekvensen av en skola som bygger på en förlegad föreställning om människors värde, kommer prov och betyg alltid att ses som relevanta. När man prioriterar att det viktigaste är att vinna tävlingen, kommer alltid yttre motivationsfaktorer styra både människor och världen. I en tävling jämför man sig konstant med andra istället för med sig själv. Och i en tävling finns det alltid fler förlorare än vinnare. Hur kan de känslor av otillräcklighet och maktlöshet som uppstår hos förlorarna (majoriteten) någonsin skulle kunna skapa någonting positivt?

Om siktet istället är inställt på att skapa hela och kapabla individer som var och en kan bidra med något värdefullt i denna värld, kan det synsättet inte ha någon plats i samhället. Då kan man öppna upp för ett annat sätt att värdera människor.

Med insikten att alla människor livet igenom är i konstant utveckling, att man aldrig blir fullärd eller kan vara färdig med att växa, måste vi fullt ut acceptera att en process inte tillåter sig att mätas. För hur skulle den måttstocken se ut? Och vem har egentligen kapacitet att döma var någonstans på skalan som någon befinner sig?

När vi låter förlegade värderingar styra är det lätt att tappa bort fokus och enbart tänka kortsiktigt. Det viktigaste är ju rimligen att barnen lär sig det de verkligen behöver och kommer att ha nytta av i livet, på ett sätt och i en rytm som passar envar bäst.

Ur Industrialismens produktivitetsfokus härrör tron på att det är nödvändigt att mäta och klassificera människors kunskap. Vad man mäter, hur man gör det, vad det är bra för och kanske framför allt, i vilket syfte, är ett av skolans stora systemfel. Det stör nämligen inte bara själva inlärningsprocessen på individnivå utan även vad skolan som sådan lär ut, hur det lärs ut och även hur det lärs in. Fokusen går från att alla elever har rätten att lära sig till att de måste lära sig: inte bara vad som föreskrivs utan även i den takt som andra dirigerar.

Men … vi lär oss i olika takt, är bra på olika saker, har olika intressen och talanger. Om skolan ska kunna vara jämlik och demokratisk, borde det innebära att alla elever hade rätt att få lära sig det de vill, i sin egen takt, på det sätt och faktiskt även var som passar envar bäst.

Oavsett hur och vad vi lär oss, är inlärning en process som fungerar ungefär på samma sätt för de flesta. Vi lär oss ett moment. Det fungerar. Vi lär oss ett nytt moment som ska bygga på det föregående, och plötsligt upptäcker vi att den första ”byggstenen” får en ny betydelse, och det vi trodde var klart får nya oanade nyanser. I ett skolformat ser det ofta ut som om vi inte förstått någonting alls. Men det är en missuppfattning. Det är bara hjärnan som håller på att assimilera den nya byggstenen. I den processen måste vi göra en massa fel – för de är bara ett tecken på att kunskaps-inhämtningen har dragit igång på en djupare nivå.

Fel är alltså både viktiga och bra!