Sök
  • Tankesmejdan Tillit

När ska den konventionella skolan ställas till svars för de skador den åsamkat barn och ungdomar?

Uppdaterad: jun 1

Detta är en replik på en debattartikel i tidningen Skolvärlden: Waldorfpedagoger lutar sig mot karma, änglar och andar”

Under Mikaelidagen firas godhetens seger över mörkrets makter. — Bild: SVT, Solvikskolan, 80-tal.

När doktoranden Kristen Olson skulle påbörja sin forskning vid Harvard kring hur vuxna upplevt sin skolgång valde hon att intervjua framgångsrika människor som tidigare gått på det vördade universitet hon själv studerade vid. Till exempel fanns bland de intervjuade en arkitekt, en professor, en författare, en marknadschef, osv. Intentionen var att samla in berättelser kring produktivt lärande, viktiga relationer och ljusa minnen, hon hade ju själv uppskattat sin skolgång och sina lärdomar. Till hennes förvåning ville de människor hon intervjuade ändå mest berätta om sina negativa och traumatiska upplevelser. De positiva historierna uteblev. Resultatet blev boken Wounded by School.


En liknande upplevelse fick dokumentärfilmaren Jasper Lake när han startade en Facebookgrupp för sina gamla kamrater från Solvikskolan. Han hade haft väldigt roligt och mindes sin tid på skolan med glädje, men i gruppen uppdagades den ena hemska berättelsen efter den andra från andra elever, ofta var trakasserierna utförda med lärarnas goda minne eller till och med av dem själva. Jasper Lake beslutade sig med att gå till botten med frågan. Dokumentärserien kan nu ses på SVT.


På den antroposofiskt inspirerade Solvikskolan hade ett slags vi-mot-världen-mentalitet uppstått, där samhället stod för allt som var fel medan allt som försiggick inom den egna verksamheten var rätt. Personalens och föräldrarnas spirituella övertygelse omöjliggjorde självrannsakan av de egna synderna, med ödesdigra konsekvenser som följd.

Självrannsakan, denna ovärderliga dygd.

“Döm inte, så blir ni inte dömda”, så börjar Matteus 7 och han fortsätter vittna om Jesu Bergspredikan: “Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga?“

Ja, det skönt att peka finger åt andra, så skönt att man för en kort stund kan råka glömma bort sina egna tillkortakommanden. Men visst är det också så att helt vanliga skolor skadar många barn och unga. Låt oss därför göra en snabb genomgång av de problem som finns i den konventionella svenska skolan idag:

  • Mobbning. Varje år utsätts 60 000 barn för mobbning i Sverige, enligt Stiftelsen Friends.

  • Mobbningen ökar. Nivån har länge varit stabil men runt 2018 sågs en ökning sågs för ett par år sedan då Statistiska Centralbyrån genomförde en studie som visade att drygt 19% de tillfrågade ungdomarna i 11, 13, och 15-årsåldern hade blivit mobbade någon gång de senaste månaderna (upp från 12 procent 2014).

  • Lärare som mobbar. Bland elever som mobbas av andra elever utsätts också 8,5 procent för mobbning från skolpersonal, enligt Skolverket, 2019.

  • Sexuella trakasserier. Det är tre gånger vanligare med sexuella trakasserier i skolan än i resten av samhället. 17 procent av anmälningarna till Diskrimineringsombudsmannen (DO) som rör skolan handlar om sexuella trakasserier (jämfört med 5 procent för resten av samhällssektorn).

  • Sexuella trakasserier från lärare. En tredjedel av anmälningarna till DO gällde lärare som sexuellt trakasserat en elev.

  • Psykisk ohälsa. Nästan 6 av 10 tjejer i nionde klass uppger att de har haft minst två psykosomatiska symtom såsom nedstämdhet, huvudvärk och ont i magen, mer än en gång i veckan under en sexmånadersperiod. Här har det skett en fördubbling bland både flickor och pojkar i 13- och 15-årsåldern, sedan 80-talet, enligt Folkhälsomyndigheten.

  • Skolångest. De barn som missat mer än 20% av en termin anses ha problematisk skolfrånvaro. Hur många det gäller är okänt, men Skolverket genomför nu en undersökning på uppdrag av regeringen. Siffran väntas landa på mellan 10- och 50.000.

  • Utslagning. År 2020 gick 14,3 procent av eleverna i nionde klass ut utan fullständiga betyg och var således inte behöriga till gymnasiets nationella program. Det är 16.000 elever, enligt Skolverket.

  • Lärarbrist. Allt färre av de som genomgått skola vill tillbaka. Det kommer att saknas 79.000 legitimerade lärare år 2035 enligt Lärarförbundet.


På samtliga punkter ovan står utvecklingen still eller förvärras, trots utredningar och insatser. Varför gör vi inget? Vågar vi fråga oss det? Eller snarare, varför hjälper inget av det vi gör?


Kan det vara så att det finns sanningar vi själva inte kan se, traditioner, kultur, normer som sitter så djupt i väggarna att vi tänker att det bara inte kan ändras? Så här måste skola drivas, kosta vad det kosta vill.


Kostnaden i lidande för de skolskadade kan inte mätas i pengar men för samhället kan kostnaden för uteblivna intäkter på grund av dysfunktionella vuxna för mobbning beräknas till 17 miljarder kronor, över en 30-årsperiod (enligt Friends). Kostnaderna som andra skolskador åsamkar den svenska befolkningen lär räknas i hundratals miljarder. Ingen räknar.

Hur gör vi då?

Skolan är inte av naturen given. Den bygger till viss del på vetenskapliga undersökningar men till stor del också på tradition. Vi har inte alltid delat upp världen i sexton ämnen, barn efter ålder, gett feedback med en siffra, gett hemarbete, gett prov och sedan pratat med deras föräldrar 15 minuter per halvår. Vi tänker oss att lärande bör ske med jämna steg inom en grupp barn, vara en bedömningsport, där varje elev ska bedömas individuellt, samarbete får endast ske när det specifikt getts tillåtelse, syskon ska skiljas på, kontakt med föräldrar begränsas på dagtid, den som lär ut ska också vara den som bedömer. Men inget av dessa praxis bygger på forskning som visar att det skulle främja lärande i längden. Ofta är det tvärtom. Massvis av unga människor inser tidigt under sin tid i skolsystemet att de inte duger och resten av skolgången blir mest en lång rad av inofficella och officiella bekräftelser på deras misslyckanden.


De utvalda eleverna är de som lyckas stävja sin vilja till annat och svarar rätt på våra frågor. Dessa ska få gå vidare, få tillgång till makt och pengar. Listan kan göras lång på våra fasta ideér, men så här måste det ju vara. För så har vi ju gjort sedan 1800-talet. Hur skulle det annars se ut?

Vi är svarslösa.

Vad är det vi inte ser?

Det som inte verkar förvånat någon av alla de människor som sett och kommenterat dokumentären är att så många av de barn som gått i Solvikskolan faktiskt klarat sig bra i livet, trots att de i princip inte fått någon formell utbildning alls. Tolv år av lek och kaos, nästan helt utan lektioner, bara falska slutbetyg där de stod att alla varit jätteduktiga. Ändå vidareutbildade sig många av eleverna, blev proffs, filmmakare till exempel. Många gick de alltså bra för - utan någon undervisning att tala om.


Tänk om den tolvåriga behandling vi ger våra barn inte är så oumbärlig som vi tror? Vågar vi göra kontrollerade parallella randomiserade studier med A/B-grupper? Eller är våra barn helt enkelt för viktiga för sådana experiment? I så fall borde de också vara viktiga nog att skydda från den verksamhet vi erbjuder, när den inte fungerar. Goda intentioner och vetenskapliga teorier spelar ju ingen roll när resultatet blir skolskadade barn och unga, vars men ofta varar hela livet.


Kan det vara så att vi har vi blandat ihop skola och lärande, rätten till utbildning med tvång att befinna sig i en lokal? Det ena är ju möjligt utan det andra.


Ett litet första steg i rätt riktning är regeringens förslag att barn med akut skolångest ska ha rätt till distansundervisning. Avgörande vore att erbjuda undervisning som bygger på samtycke: “Hej, vill du vara här? Vill du detta?”

Flisan och bjälken

När Pär Ahlbom, Solvikskolans grundare, och före detta lärare, ställs inför hur han känner för de konsekvenser skolans verksamhet fått i livet för många elever svarar han: “Ojdå så synd att du blev skadad i själen”. Rösten dryper av cynism och förnekelse. Det är så lätt att se att han har något i ögat, den kufige ledargestalten, något som hindrar honom från att se, något som borde skava och värka men inte gör det. Och nog är det större än en flisa!

Men frågan är om det är vi eller han som hyser en bjälke i ögonhålan?

Jesus mässar vidare, enligt Matteus: Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga”.

Kanske kommer det dröja länge ännu innan vi ens kan se de heliga kor som står mellan oss och lösningen på skolans minst sagt existentiella problem. Fram tills dess vore det klädsamt med lite större ödmjukhet från det pedagogiska etablissemanget kring de idéburna och de konfessionella skolornas verksamheter.


De elever som mot sin vilja tvingats vista år i lokaler, tillsammans med andra unga och ibland till och med personal, som gett dem men för livet förtjänar en officiell ursäkt och skadestånd. Vare sig det gäller elever från Solvikskolan eller de hundratusentals barn som farit illa, och än idag far illa, i helt vanliga skolor.

Jens Peter de Pedro

...är ateist, speldesigner, barnboksförfattare, innovationsdirektör (Noggin.com). Före detta anställd på SVT, UR, FN. Styrelsemedlem i Tankesmedjan Tillit. Alla åsikter är mina egna.

2204 visningar3 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla